Fem år kvar innan målet om att bli världens mest gröna region ska ha nåtts

COP24 blev till COP29 under de första fem åren visionsarbetet pågick. När världens viktigaste klimatmöten genomförs har det funnits en nordisk paviljong, senast i Baku i Azerbajdzjan, där representanter för Nordiska ministerrådet, med generalsekreteraren Karen Elleman i spetsen, har försökt visa vägen mot en klimatneutral och socialt hållbar framtid.

Den nordiska paviljongen på COP29 i Baku. Foto: Andreas omvik/Norden.org

– De nordiska länderna arbetar för att föregå med gott exempel och anta de globala utmaningar som varje nation delar. Vårt ekologiska fotavtryck är fortfarande högt, men vi är fast beslutna att minska det. Inte bara för att minska belastningen på jordens resurser utan också för att visa att det är hållbart, skrev hon i ett inlägg när konferensen började.

Men ibland känns det tungt.

För i USA har Donald Trump blivit vald till president igen. Det betyder troligen att USA kommer dra sig ur Parisavtalet om klimatgaser igen. Som Trump gjorde förra gången han var president.

Det har pågått ett krig mellan Ryssland och Ukraina i mer än 1000 dagar. Vapnen som används blir allt kraftfullare och ytterligare ett land, Nordkorea, har blandat sig in i konflikten. Det gör att Europas ledare alltmer tänker säkerhet i stället för miljö.

Det brygger upp till ett handelskrig mellan USA och Kina, där Europa hamnar i mitten. Inte minst inom grön teknik har Kina börjat dominera världsmarknaden. Den kinesiska elbilstillverkaren BYD har gått om Tesla, och kinesiska företag dominerar inom sol, vind och batterier.

Som om inte det är nog har det också skett negativa saker i Norden.

Sveriges stora gröna hopp, Northvolts batterifabrik i Skellefteå, har gått konkurs. I Mo i Rana byggdes en fabrik för nästan tre miljarder kronor av företaget Freyr, innan konkurrensen från Kina gjorde att planerna lades på is.

Det har inte skett något genombrott för koldioxidlagring, en teknik som beskrivits som nödvändig för att hålla temperaturmålet på en ökning på max 1,5 grader.

Greta Thunberg-generationen har blivit äldre. Några tröttnar, andra tar till mer extrema metoder, som att kasta målarfärg på konst.

Är det en för negativ sammanfattning?

Arbetet för miljön går sällan i takt med en otålmodig massmedia, som vill ha resultat idag och som inte har orkar vänta i fem år. Det är sällan man ser en ny teknisk innovation som både bidrar till att rädda miljön och som fungerar bra. Men i somras såg jag för första gången det norska returbolaget Tomras nya flask- och burkautomat. Där stoppar man inte in flaskorna och burkarna en och en, vilket fort leder till köer när idrottslagets frivilliga står med stora plastsäckar fyllda med tomflaskor som ska matas in. Nej, man öppnar ett lock på automaten och häller in allt vad påsen innehåller. Automaten sorterar snabbt och räknar ut hur stor panten blir.

Ser man tillbaka i tiden så har det ändå skett en del. Även om utvecklingen skiljer sig i de olika länderna:

Diagrammet visar de nordiska ländernas utsläpp av klimatgaser. 1990 används som utgångspunkt i internationella förhandlingar. Källa: Nordic statistics.

Utsläppen av klimatgaser har minskat. Här är det 1990 som är året för den stora miljökonferensen som gäller. Det är mot den nivån det mäts och förhandlas. Mätt i koldioxidekvivalenter (där alla klimatgaser räknas om till koldioxid) har länderna grovt sett klarat av en fjärdedel av minskningen som behövs för att komma ned till noll.

Since 1990, the Nordic countries have reduced their territorial net GHG emissions from 203 million tonnes of CO₂e to 150 million tonnes CO₂e by 2021, which equals a 26 per cent reduction. 

Danmark har kommit längst, dess utsläpp är 59 procent av vad de var 1990, medan Norge ligger på nästan samma nivå. Utsläppen i Island har ökat.

Diagrammet visar andelen förnyelsebar energi av den totala energikonsumtionen. Källa Nordic statistics.

Andelen förnyelsebar energi har också ökat. Här är det Island som ligger högst, men även Norge, med sin vattenkraft, ligger högt.

Att ge Nordiska ministerrådet och Nordens råd ansvaret för att påverka dessa kurvor är för mycket att begära av institutioner som har en samlad budget på en miljard danska kronor per år. Ser man på mer begränsade uppgifter, som hur många licenser som getts ut för att använda den nordiska svanen – Nordens officiella miljömärkning som granskar varor och tjänsters miljöpåverkan under hela livscykeln från råvara till avfall, har utvecklingen varit upplyftande.

Antalet licenser som ges ut till produkter som klarar av kraven att bli svanmärkta. Källa: Nordic statistics.

Men hur tänker Ministerrådet för att nå målen i vision 2030? Det visar samarbetsprogrammet för 2025 – 2030. Varje ministerråd har utvecklat varsitt sektorpolitiskt program, sammanlagt är det 14 program ”som med gemensamt fokus, tydliga prioriteringar och riktade insatser ska vägleda regeringssamarbetet i Nordiska ministerrådet fram till 2030”.

I programmet för arbetsliv slås det fast att det är mycket som tyder på att den gröna och digitala omställningen kommer att betyda färre jobb i vissa sektorer och samtidigt leda till fler jobb i andra sektorer. Därför är det viktigt att leda över de som riskerar att förlora sina jobb till andra sektorer med tillväxt.

För att klara det krävs det ett bättre kunskapsunderlag för vilka kompetenser som efterfrågas. Det är också viktigt att den gröna och digitala omställningen på arbetsmarknadens också sker utanför de stora städerna.

Så mycket mer än det står det inte i programmet för arbetsliv om den gröna omställningen. Eftersom utbildning är en egen sektor, går vi vidare till samarbetsprogrammet där ett av delmålen är:

”Det måste finnas en god matchning mellan utbildningssystem och erbjudanden och kompetensbehov för att förverkliga den gröna omställningen och bevara ett gott välfärdssamhälle.”

Inte heller här står det så mycket mer om den gröna omställningen, men vi satsar på att det är i samarbetsprogrammet om miljö- och klimatområdet som vi hittar mer konkreta satsningar. För ambitionerna är stora:

”Norden ska visa att det går att leva inom planetens gränser och samtidigt ha ett högt välstånd.”

Det låter lite som att både äta kakan och ha den kvar. Men sammanfattar vi de många målen ser det ut så här:

• Norden ska arbeta för ett ambitiöst genomförande av de långsiktiga målen i Parisavtalet.
• En omställning till helt fossilfria transporter kräver en infrastruktur för hållbara drivmedel och en omställning av fordonsflottan. De nordiska länderna ska dela information sinsemellan och arbeta tillsammans för att minska växthusgasutsläppen från global sjö- och luftfart.
• Norden ska stödja ny teknik och utveckling av infrastruktur som gäller infångning, användning och lagring av koldioxid. Lösningar som baseras på naturligt upptag ska också främjas.
• Norden ska samarbeta för att påverka och påskynda arbetet för att vända förlusten av biologisk mångfald.
• Norden ska fortsätta att utveckla samarbetet kring havsmiljön. Ett hållbart fiske är en förutsättning för framtida generationers möjlighet att nyttja fiskebeståndet som en inkomstkälla.
• Omställningen till en cirkulär ekonomi innebär förändringar i design, produktion, val av produktionsmetoder och konsumtionsmönster.  En gemensam nordisk marknad kan möjliggöra utveckling av exempelvis återanvändning och återvinning, inte minst inom byggsektorn. Viktiga styrmedel är bland annat offentlig upphandling, miljömärkning, ekonomiska incitament, utbildning, ekodesign och producentansvar.
• Norden ska fortsätta arbetet med att förebygga förekomsten av farliga ämnen i produkter och säkerställa att problematiska ämnen inte återfinns i den cirkulära ekonomin.  

Målen kräver förstås att det finns tillräckligt många med den kompetens som behövs. Det är nästan så att man skulle önska sig att det fanns en automat där man kunde hälla i alla problem och som efter att den rumlat runt en stund, gav glasklara svar på vad som behöver göras.