Fiskars - bruksorten som ömsade skinn

Fiskars är Finlands mest kända varumärke, berömt för design, saxar och numera också porslin. Fiskars brukar kopplas ihop med hantverksskicklighet, design och funktionalitet.

Men förutom ett brand är det också namnet på Finlands äldsta bruksort. Sedan år 1649 har det funnits industri i den lilla byn Fiskars 90 kilometer väst om Helsingfors. 

Det stora företaget Fiskars blev för stort för sin hemort i mitten av 1980-talet, och man klarade inte av att följa med tiden. Gjuteriet lades ner, man slutade tillverka plogar och andra produkter som inte längre behövdes. Knivfabriken flyttades till grannbyn Billnäs. 

Sliten historisk kuliss fick nytt liv

År 1983 såldes största delen av Fiskars bruk - både bostadshus och fabriksbyggnader - till kommunen. Därefter kom området att förfalla. Nu återstår en glansbild och de historiska kulisserna - men de blir allt populärare när nya hantverkare har tagit över. Omställningen har inte varit problemfri.

Rauno Sairinen är ägare till ett av de många gamla husen i Fiskars. Han ville skriva en historiebok om bostadshuset han köpte, men det blev betydligt mer. 

Rauno Sairinen på trappen till huset han köpte i Fiskars. I handen håller han en spade som Fiskars tillverkade för länge sedan.

Rauno Sairinen skrev boken “Fiskars är alltid Fiskars”  om arbetarlivet på en bruksort. Den har redan utkommit på finska och översätts också till svenska, som länge var det dominerande språket här.

Fiskars bruk har en brokig historia, ofta som en föregångare. Uppsving och nedgång hör till historien, påskyndat av världsutvecklingen och efterfrågan. 

Det är en ort där det alltid har arbetats hårt, med många motsättningar mellan arbetare och herrskap. 

Det är också en ort med rikligt av industrihistoria, designutveckling och krävande hantverk, som fortsätter än idag. Jobben har gått från far till son i många generationer.

Numera flyttar nya hantverkare in för att hålla traditionen levande. Mycket har hänt sedan det gamla järnbruket lades ner och produktionen flyttades bort. I stället för järn och koppartillverkning är det nu ett centrum för konst, design och turism. 

6 familjer flyttade in där det hade bott 48 

Rauno Sairinen gjorde sitt första besök i Fiskars sommaren år 1994. Han blev förtjust och samlade en grupp på sex familjer som köpte tre gamla stockhus i Kulla. De hade inget specialkunnande om husrenovering, men deltog i det arbete de klarade av, och visste var man kunde få hjälp.

Arbetarbostadshusen hade byggts för dem som började jobba i det nya valsverket i Fiskars år 1859. Senare flyttade också änkor och pensionärer in. 

Då fanns det 48 bostäder i de tre husen, en familj i varje rum. Numera bor det två-tre familjer i varje hus.

Rauno Sairinen låter nästan överraskad över hur väl renoveringen lyckades i husen som hade stått tomma i 15 år. I hans lägenhet är mycket av det ursprungliga kvar i golv och tak. Det finns handmålade tapeter i flera rum och vedugnar inbyggda från liknande hus.

Rauno Sairinens lägenhet har mycket av det ursprungliga kvar.

Lägenheterna är rymliga, med plats för distansarbete som har behövts i synnerhet under coronatiden.

Urban by med service lockade 

Rauno Sairinen tjänstgjorde tidigare i Helsingfors, en timmes bilresa från Fiskars. Numera är arbetsresan betydligt längre. Sedan 15 år är han professor i miljöpolitik vid universitetet i Östra Finland. Han jobbar i Joensuu några dagar varannan vecka.

 Professor Rauno Sairinen visar oss runt i Fiskars där han har bott sedan år 1998. Det är uppenbart att han trivs och uppskattar Fiskars med omgivning. Tanken på att renovera ett hus fanns, medan han var bosatt i Helsingfors. 

Han red ändå inte fullt ut på den gröna vågen. Han ville inte till landet, utan till en by med service. Han blev förtjust i Fiskars, ett samhälle i kraftig förändring. 

Först var många unga konstnärer och hantverkare på väg. Senare kom forskare, journalister och andra med alternativa livsstilar. Rauno Sairinen talar om en urban by, där allas bakgrund passade in.

 I byggnaden som heter Gamla Mekaniska Verkstaden finns numera möbelsnickeri.

Kulturkrockar i synen på arbete

Då Rauno Sairinen flyttade till Fiskars fanns ännu många av de ursprungliga arbetarna från Fiskars bruk kvar i bruket. 

- Det var inte helt enkelt att bli bekant med dem. Det var olika världar som möttes. De undrade vad det var för människor som flyttade in, med sin egen kultur och andra vanor än man var van vid i brukssamhället.

Det som krockade var deras syn på arbetet, säger Rauno Sairinen. De kunde inte riktigt förstå sig på kulturbranschen och turismen som en form av egentligt arbete. 

Senare har Fiskars framgångar övertygat de gamla Fiskarsborna. De lär nu vara övertygade om att här utförs egentligt arbete med värde. Det är nya former av aktivitet och näringsliv, men det uppskattas eftersom det ger intäkter.

Det finns inte kvar något av det egentliga industriarbetet. Fiskars fabriker ligger tio kilometer bort i Billnäs. 

Men i den gamla bruksorten Fiskars finns det ljusproduktion, möbelsnickerier och hantverkare inom smyckesbranschen, vid sidan av turistnäringarna.

Omställning lönade sig - trots motstånd

Rauno Sairinen blev aktiv i lokalpolitiken och satt i kommunfullmäktige i 12 år som representant för De Gröna.

- Den första perioden trodde jag att gröna värderingar och miljöfrågor skulle bli min grej.

Men de första åren blev Rauno Sairinen näringspolitiker. Det var tiden för de gamla brukens stora strukturomvandling, då bruken tömdes och måste fyllas med något nytt. Han försökte övertyga de övriga politikerna och befolkningen att all business är värdefull och välkommen.  Det har gett framgång trots motståndet också från kommunen.

Fiskars karaktäristiska orange färg på redskapen var egentligen resultatet av en tillfällighet och en självständigt tänkande maskinist när prototyperna gjordes.

Fiskarsgroup visar nu stolt upp sina rötter - och en högklassig butik med alla designprodukter för besökarna att köpa.Turistsäsongen har förlängts i Fiskars, och kulturlivet berikats. Det finns fast bosättning året runt. Allt görs alltså inte för turisterna. Men det är på sommaren det mesta händer. I december är det den traditionella julmarknaden som lockar.

Efter två års coronauppehåll har också de stora publikevenemangen kommit i gång igen. Närmatsmarknaden Slow Food festival kunde igen hållas i början av hösten. I november inleds den traditionella julmarknaden i Fiskars Village.

Bröddoft säljargument

I ett litet kafé i den gamla knivfabriken sprider sig doften av nybakat. Det är ett effektivt försäljningsargument.  

Kirsi Forsberg-Walls står för både bröd och olika ostar. Hon tillverkar smör också, från korna som finns på hennes lilla jordbruk.

Sommartid jobbar hon här varje dag, andra årstider åtminstone varje lördag året runt, ibland hela veckoslutet.

Mathantverkarna inledde verksamheten för tre år sedan i Fiskars och då öppnade också Kirsi Forsberg-Walls sin verksamhet här. På somrarna sjuder det av turister och det blir långa dagar

- Det går ihop ekonomiskt på något sätt. Inte har jag stor lön, men det går ihop och det finns kunder hela året. Julmaten ger intäkter för vintern, förklarar Kirsi Forsberg-Walls.

Inbördeskriget gav få sår

Den som skriver en bok om arbetarliv i brukssamhället kan inte undvika det finländska inbördeskriget, som också har kallats frihetskrig, medborgarkrig eller revolutionen.

Kriget pågick vintern och våren 1918 och resulterade i seger för de "vita", och cirka 38 000 döda. Två tredjedelar av de dödade stödde och stred för de röda socialisterna. De flesta avrättades eller dog i fångläger efter kriget.

Inbördeskriget beskrivs ofta som det värsta traumat i finländsk historia, och drabbade också Fiskars hårt. Ett hundratal anställda hamnade i fångläger efter kriget och ett tiotal avled där. Men några räddades när brukets ledning vädjade om frigivning för de viktigaste arbetarna. Många i arbetsledningen hade för sin del varit aktiva på den vita sidan. Efteråt fortsatte man bara jobba sida vid sida, förundrar sig Rauno Sairinen

Fiskars och Billnäs-bruken hade rykte om sig att konservativt motsätta sig arbetarrättigheter och organisering. Landets äldsta politiska organisation Socialdemokraterna etablerades i trakten år 1899. Men arbetsgivarna i Fiskars och Billnäs förbjöd sina arbetare att ansluta sig till både socialdemokratin och facket. De utomstående agitatorerna ansågs försöka splittra enigheten som hade funnits på bruken.

Den ståtliga villan kallas för "Stenhuset"- Där bodde brukspatronen. Huset är fortfarande stängt för allmänheten, och används som representationsvilla för Fiskarsgroup.

Arbetet i bruket var tungt och varmt. Många arbetare dog unga. Änkornas antal var stort . Men det finns också uppgifter om radikala bruksägare som frivilligt införde åtta timmars arbetsdag och byggde både bostäder, sjukhus, skolor och bibliotek åt sina arbetare.

Tänkte då Fiskars på arbetarna eller på att framsteg gav bättre intäkter?

Sairinen nämner som exempel en del arbetarskyddsåtgärder som togs i bruk snabbt. Genast när man hade uppfunnit maskiner för att suga bort det fina metalldammet från slipmaskinerna togs de i bruk i Fiskars. 

Företagets ledning visste tydligt vad som var farligt och var arbetarna måste skyddas, noterar Sairinen. Han har inte gått igenom bolagets räkenskaper, så han kan inte säga hur lönsamt Fiskars bruk har varit genom århundradena. Men han vet att Fiskars har varit beroende av internationella konjunkturer och efterfrågan på inhemsk och utländsk marknad. Åbo brand 1827 gav till exempel ett uppsving i husgerådsproduktionen.

Fiskars har ofta räddats av sina skogsegendomar och de finns kvar än. Idag är det den stora finansfamiljen Ehrnrooth som äger en aktiemajoritet i Fiskars-koncernen.

Miljöpolitiken

Sairinens eget specialområde miljöpolitiken berörs inte så mycket i boken. Han har inte hittat så många historiska belägg för miljötänkande eller miljövård i Fiskars.

Ån som rinner genom Fiskars har haft en fundamental roll i brukets verksamhet och liv. Där har man simmat och tvättat kläder samtidigt som allt avfall har gått dit både från jordbruk, ladugårdar och fabrikerna. 

- Det har säkert tidvis varit mycket smutsigt. Där finns egna sediment på åns botten, som det är säkert inte är bra att öppna, säger Rauno Sairinen. 

Redan på 1800 talet var det förutom bruk också en turistort, med många besökare. 

Beskrivningarna tyder på att det var en naturskön plats, även om det var Finlands mest industrialiserade ort. Så det kan inte ha varit förskräckligt mycket fabriksrök eller luktande avfall i ån. Men dagens syn på miljövård hade man givetvis inte, påpekar Rauno Sairinen.

Fiskars nominerades år 2005 till Nordiska rådets miljöpris. Priset gick till den norska biologen Ann-Cecile Norderhaug. 

- Finlands äldsta industriföretag Fiskars har trots tillväxt och internationalisering aldrig glömt sina rötter, hette det i nomineringen. Den modiga och målmedvetna satsningen med miljoner euro på att göra omgivningarna tilltalande för att locka nya kreativa fastboende fungerade, noterade nomineringen.

Dessutom är 10 procent av landområdena fredade som naturskyddsområde.

Nomineringen noterade också att kvartalsekonomin inte har hindrat Fiskars från att framgångsrikt medverka till att synliggöra, upprätthålla, använda och förvalta värdefulla kulturlandskap i Norden, så att natur- och kulturvärden kan behållas och utvecklas.

Järnhandeln 

Helena Rautakorpi jobbar i Karis järn som hortonom och ansvarig för Fiskars-produkterna, som det finns mycket av på hyllor och väggar i det nya varuhuset.

Det handlar om årstidsrelaterade produkter. Höstarbetet i trädgården är snart klart, trädgårdsredskapen sätts in. Ut kommer spadar och skyfflar av olika slag. Snart börjar ruschen för att köpa redskap för snöröjning.

Fiskarsredskapen har ett gott rykte om att vara hållbara. Ett redskap som en vedyxa går ofta i arv. 

Under pandemitiden märkte man en tydlig uppgång i försäljningen av fiskars-produkterna. Finländarna ägnade mer tid i fritidshuset, och ville kanske sköta om det bättre, med mer tid. Många tillbringade längre tider där, med distansjobb och mer tid och intresse för trädgårdsredskap, bevattningsprodukter, knivar och saxar.

Även i den lilla järnhandeln går det förstås att köpa Fiskars-verktyg.

Det är förstås funktionaliteten i designen kombinerat med det estetiska som gör Fiskarsprodukterna så populära bland amatörodlarna, tror Helena Rautakorpi.

- Det finns också en hembygdsstolthet. Många i bygden har jobbat på Fiskarsfabriken eller har äldre släktingar som har gjort det. Här köper man Fiskars-produkter, även om de numera inte är tillverkade på hemorten. I alla tider tycks det ha funnits en uppbackning för Fiskars fabriken och deras produkter. Det finns andra finländska tillverkare av liknande produkter - och förstås utländska - men i Raseborg, där bruket ligger, köper man från egen tillverkare, berättar Helena Rautakorpi. 

Guldsmeden

Timo Mustajärvi är mästerguldsmed och designer. Han kom till Fiskars för att träffa kolleger som hade flyttat in. Först trodde han inte det fanns utrymme för fler guldsmeder, men de övertalade honom. Det var sommaren 2002, så nu har han tillbringar 20 år i Fiskars. 

Timo Mustajärvi.

Han har kvar en liten ateljé och försäljningspunkt på Sveaborg, en ännu populärare turistort utanför Helsingfors, med Unesco-status.

- På Sveaborg är kunderna fler, men också mer ointresserade picknick-turister på fritidsresor. Till Fiskars kommer konst- och designvänner som söker upplevelser och också är köpintresserade, förklarar Timo Mustajärvi. 

I Fiskars fick han bra ateljéutrymmen. En enrummare i Helsingfors är nu utbytt mot fyra rum med kök och några äppelträd med trädgårdsmästare i Fiskars. Så åtminstone förlorade vi inte på flytten, säger Timo Mustajärvi.

Men är det lönsamt? När man har studerat i 11 år lever man på små intäkter, också som företagare, förklarar Timo Mustajärvi.

En del av Timo Mustajärvis sortiment av ringar.

- Men här i Fiskars får man också lön och mer fritid som man kan köpa sig om man tar risken att anställa någon. Och naturen är nära.

Men arbetet tar aldrig slut för en privatföretagare, med kunder som kommer ännu vid tiotiden på kvällen och klagar om det är stängt. Mustajärvi säger sig trivas med kunderna och konstnärskontakterna. Han motiveras att utveckla verksamheten och produkturvalet.

- Här utvecklas tron på de egna produkterna. Här finns frihet att inte jobba i de traditionella formerna. Det här är definitivt ingen dålig plats för en företagare, Fiskars förstärker den egna synen, men kvaliteten måste vara hög, eftersom alla har hög kvalitet här. Här har tidigt skapats designvarumärken av världsklass. Det vill dagens hantverkare fortsätta med.

- Fiskars har varit ett starkt brand med tillverkning i Finland, men får nu kritik. Världen är öppen, det är så det går. 

Timo Mustakallio är ändå en stor vän och användare av Fiskars trädgårdsprodukter, Men han säger sig ha returnerat flera som inte har hållit måttet. Kunderna är ibland lite för snälla att påpeka bristfälligt material och dålig ergonomi, påpekar Mustajärvi.

- Men om företag inte vet om felen i sina produkter så är det ju värdefullt att kunderna klagar. Det skulle åtminstone jag uppskatta, säger Timo Mustajärvi.