De nordiska facken: Klimatomställningen måste ske på ett rättvist sätt

Vart fjärde år samlas de fackliga centralorganisationerna i Norden till kongress i regi av NFS, Nordens Fackliga Samorganisation. De 15 medlemsorganisationerna i NFS representerar 8,5 miljoner arbetstagare.

Förhållandet mellan de nordiska facken och Europa har alltid varit en nyckelfråga i organisationen. Att kongressen fått den mer traditionella rubriken ”Building bridges”, syftar på det.

Det handlar om att bygga broar både mellan centralorganisationerna i Norden och till kollegorna i Europa, som inte alltid har samma syn på de fackliga frågorna. Att Öresundsbron kunde ses från fönstren på hotellet i stadsdelen Hyllie där kongressen hölls, var också en påminnelse om att gränser faktiskt kan suddas ut med infrastruktur – 15 minuter är allt som behövs för att ta sig till Kastrup i Danmark.

Samtidigt handlar gränserna om politiska beslut – när Öresundståget kommer från Danmark stängs perrongen i Hyllie för passkontroll.

Två av länderna i Norden – Norge och Island – är inte medlemmar i EU. Det gäller också de självstyrande områdena Grönland och Färöarna.

- Norge har råd att anställa lobbyister i Bryssel men för Islands del har facken en viktig roll att föra fram isländska synpunkter, i organisationer som NFS och Europafacket, säger Sonja Ýr Þorbergsdóttir, som är ordförande för NFS detta år.

Därmed blir det nordiska fackliga samarbetet extra viktigt. Den första av kongressens huvudtalare, Islands statsminister Katrín Jakobsdóttir tackade till och med nej till ett besök från USA:s vicepresident Mike Pence för att delta på kongressen. (Pence kom emellertid till Island på ett annat datum).

Katrín Jakobsdóttir eldade upp delegaterna med ett tal där klimatförändringarna stod centralt:

- Det finns starka krafter i USA och Europa som förnekar att vi befinner oss i en krissituation. De har inget vetenskapligt stöd och det hela sys ihop med populismen. Men jag tror att vi har fokuserat för mycket på vad individerna gör för att bekämpa utsläppen av klimatgaser.

- Alla ska sortera soporna, låta bli att flyga, byta bil, äta ekologisk mat, köpa rätt kläder och så vidare. Jag kan se det på mina tre söner, som är 8, 11 och 13 år. De har alla stor flygskam och tänker på vad de kan göra som individer. Men det är ju regeringarna, det offentliga, fackföreningarna och inte minst de stora företagen som måste ta ansvar.

- Som regeringar och fackföreningar måste vi se till att det vi gör i klimatfrågan inte leder till mindre välstånd för den vanliga människan. Vi kan inte skruva upp bensinpriset så högt att resultatet bara blir att de rika fortsätter att förorena, men att de fattiga inte har råd att ta sig till arbetet, sa Katrín Jakobsdóttir och fick applåder.

Den fackliga vinkeln är att klimatfrågan måste kopplas till ”climate justice” för att det ska bli en rättvis övergång till det fossilfria samhället. De som arbetar i fossilberoende verksamheter som försvinner måste säkras möjligheter till kompetensutveckling för att klara sig i den nya ekonomin.

- Det som kom tydligt fram i gruppdiskussionerna var också att klimatomställningen måste ha ett ännu starkare fokus på jämställdheten, säger Magnus Gissler, som är generalsekreterare i NFS.

- Än så länge är det för tidigt att formulera nya krav. Vi har nu underlaget från 50 olika diskussionsgrupper som vi ska behandla på nästa styrelsemöte i NFS i november. Först då kan vi fastställa strategin för de kommande fyra åren, säger han.

Den danska delegationen hade emellertid ett konkret förslag till kongressen. Det innebär att de nordiska facken ska arbeta för att det skrivs ett eget direktiv i EU om den psykosociala arbetsmiljön.

Annars handlade diskussionerna om det som sker i Europa mycket om populismens framväxt. Sverige EU-minister Hans Dahlgren var också en av huvudtalarna. Han tyckte att det bästa med EU är de grundläggande värderingarna som fanns med redan när det första Rom-fördraget skrevs:

- Frihet, demokrati, jämlikhet, respekt för rättsstaten, tolerans, solidaritet – det låter som poesi men det är politik! När jag får frågan om vart EU är på väg svarar jag att det finns ingen bättre kompass än dessa grundläggande värderingar, sa Hans Dahlgren.

- Men mitt ibland oss finns det nu stater som inte accepterar de här värderingarna. Det är visserligen inget nytt att det finns nationalister och populister och högerextremister i Europa. Men det nya är att de här krafterna har skaffat sig ett reellt politiskt inflytande. I flera länder sitter de till och med i regeringsställning.

- Rättsstaten är också viktig för ekonomin. Fungerar den inte riskerar ju tilltron till den inre marknaden att urholkas. Därför har den svenska regeringen varit pådrivare för det som kallas artikel 7 processen, att uppmärksamma och i sista hand dra in rättigheter i de länder som byter mot rättsstatens principer. Än så länge har sådana processer inletts mot Polen och Ungern.

- Vi kommer också att ställa krav till den europeiska budgeten. Det kan inte vara rätt att de länder som inte lever upp till rättsstatens principer ska få kvittera ut lika stora bidrag från EU:s strukturfonder som de annars skulle fått. Det måste bli så att det kostar att inte göra rätt.

Oron för att EU påverkas av populismen är bara en sida av förhållandet till kontinenten. De nordiska facken oroar sig också för att kommissionen och inte minst domstolen, ska lägga sig i den nordiska avtalsmodellen, där parterna på arbetsmarknaden själva förhandlar löne- och arbetsvillkor.

Luca Visentini, som är Europafacket, ETUC, försökte lugna sina nordiska kollegor.

- Det kommer aldrig att bli en lagstiftning om minimilöner utan att det samtidigt slås fast att de länder som vill ha kollektiva förhandlingar ska kunna ha det, sade Luca Visentini.

Den svenska direktören i EU-kommissionens Generaldirektorat för sysselsättning, Stefan Olsson, varnade emellertid att den kompromiss som förhandlades fram om rätten till kollektiva förhandlingar i samband med lagstiftning om minimilöner är skör.

- Inom kommissionen finns det en kunskap om kollektivförhandlingarna och Norden, men i förhandlingarna mellan rådet och parlamentet kan det bli brutalt – speciellt som förhandlingarna ofta drar ut till klockan fem på morgonen. Då är det oftast någon politiker från ett sydeuropeiskt land som säger att ”det är ju bara ni i Norden som vill behålla era konkurrensfördelar och som inte unnar oss något”.

- Det finns en enorm missuppfattning och misstro som har uppstått i krisens kölvatten. Man måste komma ihåg att i de här länderna har det skett en enorm urholkning av sociala rättigheter. Det har skapat stora sår. Så när kommissionen till sist kommer med relativt blygsamma rättigheter och speciellt Sverige och Danmark säger att det här tycker vi inte om alls, då blir det väldigt brutalt. Det väcker reaktioner som: ”hur kan ni säga det, ni som har det så bra? Unnar ni oss inte ens det?”

- Formuleringarna om kollektivförhandlingar i sysselsättningsdirektivet var något av det sista vi blev eniga om. Jag tror att vi diskuterade i tre timmar mellan tre och sex på morgonen om ett enda ord, sa Stefan Olsson.

-  I en hypotetisk situation kan domstolen pröva det här. Om vi säger att vi inte vill ha det kommissionen föreslår alls, ställer man sig utanför systemet, varnade han.