Minimilöner i EU - sista striden för de nordiska facken?

Stödet för kommissionens förslag tycks vara relativt brett i Europa. Motståndet kommer främst från Norden - och i synnerhet Danmark och Sverige där man ser lagstadgade minimilöner som ett hot mot den nordiska arbetsmarknadsmodellen.

Men varför är det då så viktigt för EU-kommissionen att försöka få igenom ett direktiv om minimilöner i EU-länderna?

Huvudsyftet är enligt kommissionens ordförande Ursula von der Leyen att säkerställa en skälig levnadsstandard för alla löntagare i EU-länderna. Hon menar att förslaget kommer att föra med sig flera goda saker. Det leder inte bara till positiva sociala effekter och minskad fattigdom, det kan samtidigt reducera löneskillnaderna, stärka incitamenten att arbeta och bidra till att upprätthålla efterfrågan. Dessutom ska det skydda seriösa arbetsgivare från osund konkurrens. EU-kommissionen föreslår dock ingen nivå på minimilönen och betonar att inget land kommer att tvingas införa lagstadgade minimilöner.

- Förslaget är en viktig signal om att också i kristider slå vakt om arbetets värde. För alldeles för många människor lönar det sig inte att arbeta. Arbetstagare bör ha en skälig minimilön och en rimlig levnadsstandard. Det vi föreslår är en ram för minimilöner med full respekt för nationella traditioner och arbetsmarknadsparternas frihet, säger von der Leyen.

Förordar kollektiva avtal

Ett annat syfte som det inte talas lika mycket om är att stärka systemet med kollektivavtalsförhandlingar – alltså att uppmuntra och få fler länder i Europa att inse fördelarna med det system som vi i Norden betraktar som så framgångsrikt. Idag är det sex länder (Danmark, Finland, Sverige, Cypern, Österrike och Italien) som tillämpar kollektivavtal med olika grad av minimilöneskydd. Övriga 21 EU-länder har lagstadgade minimilöner.

Kommissionen betonar nu inte bara att nationella traditioner ska respekteras. Man förordar också modellen med kollektiva förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter och aviserar ytterligare åtgärder för att öka täckningen av kollektivavtal. I direktivförslaget sägs att alla medlemsländer där kollektivavtalstäckningen är under 70 procent ska genomföra nationella handlingsplaner för att främja kollektivavtalen. Ett skäl för detta är att de lägsta lönerna är högre i länder med kollektivavtalsmodellen än i länder med lagstadgad minimilön.

Kristin Alsos, forskningsledare på Fafo.

Starkt motstånd i Norden

Men trots upprepade försäkringar från kommissionen om att inte påtvinga motvilliga länder en modell de inte vill ha så har förslaget mött kompakt motstånd från såväl fack och arbetsgivare som politiker i Danmark och Sverige. Också i Norge är motståndet stort. Även om Norge inte är medlem i EU innebär EES-avtalet att direktiv som anses relevanta blir giltiga på samma sätt som för medlemsländerna.

- Det finns en stor enighet hos regeringen, arbetsgivarna och arbetstagarna att detta inte är något man vill ha och att EU inte har kompetens inom detta område, säger Kristin Alsos, forskare på forskningsstiftelsen FAFO i Oslo.

Niklas Bruun, professor på Helsingfors universitet. Foto: Björn Lindahl.

I Finland har förslaget mottagits mer positivt, men där har man också ett system med allmänt bindande kollektivavtal som i viss mån får samma effekt som lagstadgad minimilön. Där tycks man också lita på kommissionens utfästelser om att inget land kommer att påtvingas den här modellen.

För utomstående betraktare kan möjligen det massiva motståndet mot EU-förslaget förefalla överdrivet. Professor Niklas Bruun, finländsk nestor inom arbetsrättsforskningen, påminner om hur EU agerade under finanskrisen för drygt tio år sedan. Då fördes en åtstramningspolitik som ledde till att många blev av med jobbet och att förhandlingssystemen underminerades.

 - Det här förslaget tyder på en positiv utveckling i EU. Här finns en tydlig social dimension och skrivningar som stödjer kollektivavtalssystemet, säger han.

Motstånd kan ge negativa effekter

Även den svenske professorn Lars Magnusson vid Uppsala universitet är kritisk till de negativa reaktionerna. Han uppfattar de svenska facken som ”tondöva” och ser en risk att detta kan komma att straffa sig i framtiden. Magnusson påpekar att arbetsmarknaden har förändrats. Även här i Norden är det allt fler som har otrygga jobb med oskäliga löner och allt färre är med i facket.

Lars Magnusson, professor Uppsala universitet. Foto: Mikael Wallerstedt

- Det gör att man skulle kunna ha en något ner nyanserad bild och inte bara skrika nej så fort den här frågan dyker upp säger han.

Noteras kan att det går en tydlig skiljelinje mellan Europafackets och de skandinaviska fackens syn på denna fråga. En klar majoritet av Europafackets medlemsorganisationer stödjer idén om ett direktiv, medan de danska och svenska facken hamnat på samma linje som de europeiska arbetsgivarnas paraplyorganisation BusinessEurope.

Oenighet i Europafacket

Svensken Per Hilmersson som är vice generalsekreterare i Europafacket tycks ha hamnat lite grann på två stolar.

Per Hilmersson, vice generalsekreterare i ETUC, på en videokonferens förra året. 

Att en stor majoritet av facken i Europa vill ha ett direktiv om minimilöner förklarar han så här:

- Inom Europafacket har vi gjort studier som visar att minimilönerna i de flesta länderna är för låga och inte räcker till en dräglig levnadsstandard. Det är en allvarlig situation som vi vill göra något åt. När så kommissionen tog detta initiativ och frågade efter vår ståndpunkt tyckte 85 procent av våra medlemmar att det är nödvändigt med ett direktiv. Men Europafacket har alltid haft hållningen att minimilöner bara ska införas i de länder där facket vill ha det.

Men hur ser du som svensk på att de svenska facken röstar nej till EU-förslaget?

- Jag förstår det fullt ut och har också argumenterat för det internt. Inom Europafacket har vi därför också våra röda linjer och vill inte ha lagstiftning som underminerar väl fungerande förhandlingssystem.

Men tycker du att direktivförslaget ger ett skydd mot det?

 - Nej, det krävs mer för att skydda den nordiska modellen. Europafacket jobbar med konkreta ändringsförslag som ska diskuteras med våra medlemsorganisationer.

Hur ser man inom Europafacket på att facken i Skandinavien går på samma linje som BusinessEurope? Kan det inte uppfattas som osolidariskt?

- Det tror jag inte. Alla våra medlemsorganisationer har egentligen samma mål – drägliga löner och starka kollektivavtalssystem – men de är inte riktigt överens om vilka medel som behövs. Generellt ser Europafacket upp till den nordiska modellen. Man ser att den fungerar och det finns ingen som helst vilja att förstöra den. Därför tror jag det finns förståelse för att Sverige och Danmark vill se ett starkare skydd för sin modell, säger Per Hilmersson.