Praktiskt och idogt samarbete präglar Norden

Tapeten på en låg skiljevägg gör att det ser ut som om de sitter i ett bibliotek. Forna tiders självklara kunskapsbank har blivit en mysfaktor. Nu är det förstås mobilen, laptopen och den nästan färdiga powerpointen som gäller. De två forskarna är inbjudna till ett två dagar långt nordiskt möte om arbetslivsfrågor.

De ska berätta hur det går för det stora forskningsprogrammet om framtidens arbetsliv, som den norska forskningsstiftelsen Fafo leder, och som finansieras av Nordiska ministerrådet. Men där de sitter är de samtidigt ett exempel på dagens arbetsliv. Varje väntetid används för att koppla upp sig på nätet. 

För den som inte känner till det nordiska samarbetet så väl, är det många förvirrande förkortningar. Nordiska ministerrådet är egentligen elva fasta olika ministerråd, det vill säga samarbetsorgan där ministrarna med samma ansvarsområden möts minst en gång per år för att orientera varandra och ta gemensamma initiativ. Ett tolfte ad hoc ministerråd har dessutom upprättats för digitaliseringsfrågor. 

För att förbereda ministerrådsmöten och för att följa upp det som beslutas, finns det förutom Ministerrådets sekretariat också ämbetsmannakommittéer, samarbetsorgan där ämbetsmän från de olika länderna ingår.

Inom arbetslivsområdet finns MR-A, ministerrådet för arbetsliv, och under det finns ÄK-A, ämbetsmannakommittén för arbetsliv, med åtta ledamöter, en från varje land och självstyrande område.

Det finns också tre utskott där representanter för olika ämbetsverk och offentliga verksamheter sitter. Utskotten har namn som visar vad de arbetar med: Arbetsmarknads-, Arbetsrätts- och Arbetsmiljöutskottet. Med föredragshållare och personal från ministerrådets sekretariat blir det en liten karavan av maxitaxis som till olika tidpunkter beger sig från flygplatsen till Hveragerði.

Samtalet under färden sker på skandinaviska, men på engelska med den isländske taxichauffören, som berättar senaste nytt om väder- och trafikförhållande.

Efter att vi kommit till ringvägen som går runt hela Island, tar vi av österut och kör in i Suðurland, en av Islands nio regioner, 22 000 kvadratkilometer stort. Det är mer än dubbelt så stort som Skåne, men befolkat av mindre än en person per kvadratkilometer. I det öde landskapet närmar vi oss ett aktivt vulkanområde.

Hveragerði ligger vid floden Varmá i det som är en del av vulkanen Hengill. Staden, med 2 500 invånare, är känd för sina många varma källor och fumaroler, öppningar i jordskorpan där ånga kommer upp. Värmen används till olika drivhus, eller som i hotell Örk där vi checkar in, för en varmvattensbassäng och en bastu där den heta ångan kommer upp direkt under sittbänkarna.

I hotellets konferenslokaler pågår redan olika möten. När alla anlänt är det lätt att se att det handlar om ett betydande antal personer som är involverade i det nordiska samarbetet enbart inom arbetsliv. Alla samlas för att gemensamt höra på vad forskarna har att berätta.

Jon Erik Dølvik leder forskningsprogrammet Future of Work. Det är är Nordens bidrag till den internationella arbetsorganisationen ILO:s 100-årsjubileum. Han understryker att det inte bara handlar om att forskarna presenterar sina resultat:

- Vi kan forska på det som sker i nordiskt arbetsliv fram till idag, men det säger inte särskilt mycket om vad som kommer at ske de närmaste 5-10 åren, om vi inte samtidigt vet hur politikerna och de sociala aktörerna responderar på den utvecklingen vi beskriver.

Efter forskarnas presentationer, som alla deltar på, tas en gruppbild som visar att det handlar om många personer som deltar i det nordiska samarbetet, enbart på arbetslivsområdet:

Gruppbild på Island, där ämbetsmannakommittén och de tre utskotten inom arbetsliv samlats.

Christina Springfeldt, Jens Oldgard, Cecilie Bekker Zober och Louise Svensson från Ministerrådets sekretariat har förberett mötet i ÄK-A, skriver protokoll och kontrollerar att allt fungerar som det ska. Den isländske ordföranden Ingi Valur Jóhannsson, med erfarenhet från otaliga nordiska möten, talar sakta och tydligt så att alla förstår. 

Det är så här det kan se ut, det officiella nordiska samarbetet. Det handlar om informationsutbyte, att diskutera och formulera strategiska mål, gå igenom och godkänna budgeten för de olika verksamheterna, i detta fall  inom arbetslivsområdet.

Eftersom Island hade ordförandeskapet i Ministerrådet under 2019, förlades de flesta nordiska mötena där det året. 2020 är det Danmark som har ordförandeskapet och många av deltagarna ser fram emot att några av mötena kommer att hållas på Färöarna och Grönland.

Värdländerna anstränger sig ofta för att hitta intressanta platser att lägga mötena på, utan att det blir ren turism. 

En kväll samlas alla deltagarna till en middag inuti ett stort drivhus som odlar tomater. Där avtackas en av veteranerna i det nordiska samarbetet, det isländska departementsrådet Gissur Pétursson. 

Dan Grannas, stående, håller ett litet tal i tomatodlingen till Gissur Petúrsson som sitter närmast till höger i bilden.

I sitt tacktal säger Gissur Petúrsson att det nordiska samarbetet är det roligaste man kan göra.

Även om programmet är tätt blir det tid till löpturer i det karga landskapet, simmande i hett vatten, eller bara en promenad en stund i villaområdet runt hotellet där man kan reflektera över att mycket ändå är olikt i Norden.

Några veckor senare har vi ett samtal i Köpenhamn om det nordiska samarbetet med Christina Springfeldt och hennes tre närmaste medarbetare på sekretariatet. Hon leder avdelningen för kunskap och välfärd på Ministerrådet, där arbetslivsfrågorna också ligger. 

- Jag har alltid jobbat med nordiska frågor och har ett förflutet i det svenska Regeringskansliet. Arbetet här i ministerrådet liknar till en viss del det som sker i ett regeringskansli, men med en stor skillnad. Här i Köpenhamn är det en nordisk, internationell atmosfär, vi pratar våra olika nordiska språk.

Hon har också erfarenhet från det ännu mer kosmopolitiska Bryssel och har varit med om många förhandlingar där.

- När jag reste hem från Bryssel kunde jag ibland känna mig dränerad och frustrerad. 

Själv kunde hon sucka över att hur enormt lång tid det tog att fatta gemensamma beslut.

- Det kunde sega på i åratal för att ingen egentligen var beredd att ge upp sin egen lagstiftning. 

Christina Springfeldt. Foto: Tomas Bertelsen.

- När jag kom hem från ett nordiskt möte kände jag mig däremot alltid inspirerad och energifull. De nordiska mötena är effektiva och man kan verkligen lära sig enormt mycket. Även om vi är lika, så finns det också skillnader.

- I den nordiska samvaron får man också höra om de förslag som inte lyckades. Man delar med sig information på ett helt annat sätt. Man är bland vänner.

Visst är det en stor skillnad mellan Bryssel och Köpenhamn eftersom det i EU ofta handlar om att ge ifrån sig suveränitet, medan det i det nordiska samarbetet oftast handlar om ett informationsutbyte.

- Men samarbetet kan också vara otroligt konkret, som det arbete som nu görs för att man ska kunna ta med sig sin elektroniska identitet till et annat land. - Det är något som kommer att underlätta för de som flyttar till ett annat nordiskt land.