Kollektivförhandlingar med munskydd

Löneförhandlingarna pressas i två olika riktningar:

• Arbetslösheten och den nedkylda ekonomin gör att många arbetsgivare inte anser sig ha råd med höjda löner.
• Å andra sidan finns det förstärkta lönekrav bland de grupper som fått ta den tyngsta bördan under pandemin, som sjukvården och dagligvaruhandeln.

På bägge sidor av bordet finns insikten att köpkraften inte får försvagas för mycket. Men viktigast av allt är att återskapa förtroendet för framtiden.

Hur ska det gå? Jørn Eggum, ordförande i det norska Fellesforbundet och Stein Lier Hansen, VD i arbetsgivarorganisationen Norsk Industri ser på varandra när den norska avtalsrörelsen startade den 3 augusti. Förhandlingarna avbröts efter bara en timme, men efter medling blev det ett avtal ändå. Foto: Gorm Kallestad, NTB scanpix

Det är ett stort maskineri som dras igång, med liknande drag och lite olika frister i alla de nordiska länderna. Enbart i Sverige finns det 55 arbetsgivarorganisationer och 60 fackförbund. Avtalsrörelsen har tre faser:

I det första steget förhandlas ett centralt kollektivavtal mellan parterna i olika branscher. Där sätts ramarna för hur lönerna ska sättas.

Detta avtal ligger sedan till grunden för det lokala kollektivavtalet, som sluts mellan fackförbundet och enskilda arbetsgivare. Här tas också mer arbetsspecifika frågor upp. När ett centralt kollektivavtal tecknats råder det fredsplikt, därför sker de lokala förhandlingarna utan möjligheter till stridsåtgärder.

Det tredje steget innebär att arbetsgivare och anställda gör anställningsavtal på individuell nivå.

Motstånd mot minimilöner

I alla de nordiska länderna har det funnits ett motstånd att införa minimumslöner, som annars är vanligt i Europa. Detta anses leda till at politikerna får för stor makt över lönerna och att arbetsmarknaden blir för rigid. Däremot har det länge funnits en enighet om att lönerna i den konkurrensutsatta industrin ska vara ledande även för de andra sektorerna i samhället.

Som Kristine Nergaard och Kristin Alsos förklarar det i ett Fafo-notat:

• Om löneökningarna i industrin blir för höga, förlorar vi jobb i den konkurrensutsatta sektorn.
• Om löneökningarna i andra sektorer blir för hög, förlorar industrin kampen om arbetskraften och tvingas skruva upp lönerna. På lite sikt kommer ekonomin att korrigera detta genom att högre arbetslöshet pressar ned lönerna.

I Sverige kallas detta för att industrin sätter ett ”märke”. I Norge talar man istället om ”frontfagsmodellen”.

Detta innebär att det sätt ett tak för hur höga löneökningarna kan bli för hela landet. Samtidigt blir det lättare för låglöneförbunden att få löneökningar.

- Lämnade åt sig själva är det långtifrån säkert att LO:s låglöneförbund hade lyckats uppnå löneökningar motsvarande industrinormen, det så kallade märket. På så sätt har industrinormen tillsammans med stödet från LO sannolikt gjort dessa förbund mer framgångsrika i avtalsförhandlingarna än vad de annars hade varit. Å andra sidan är det inte lätt att få ut mer än industrinormen, det vill säga att förändra lönerna relativt andra grupper, de så kallade relativlönerna, skriver Anders Kjellberg, professor i sociologi i Lund, i sin nya bok: Den svenska modellen i en oviss tid, utgiven av Arena Idé.

Runt löneförhandlingarna har det också byggts upp medlingsinstitut, som ska kunna hjälpa till när parterna kör fast. De har lite olika befogenheter. Det svenska Medlingsinstitutet har som uppgift att ramen för industrin hålls, medan den norska riksmekleren har som mål att ”arbetsfreden” ska upprätthållas.

Lika viktigt är att parterna har samma verklighetsuppfattning. Det sker genom att oberoende organ, som den statistisk centralbyrån i Norge och dess Teknisk Beregningsutvalg (TBU) räknar ut vad hur löneutvecklingen varit. Det är sällan att parterna i det nordiska arbetslivet grälar om fakta.

I vissa fall är emellertid positionerna så låsta och tolkningen av reglerna på arbetsmarknaden så olika att speciella arbetsdomstolar måste avgöra. De är sammansatta av domare från bägge parterna, i tillägg till oberoende personer.

Hur har det gått?

Hur har det då gått när löneförhandlingarna ska föras i coronatider?

I Danmark, Finland och Island valde parterna att låta avtalsrörelsen genomföras som normalt.

I Finland har avtal tecknats inom teknologi- och skogsindustrin som ger totala löneökningar på 3,3 procent under en avtalsperiod på 25 månader. Skogsindustrin lamslogs av en två veckor lång strejk från 27 januari.

I Sverige sköts avtalsförhandlingarna upp. Det nya industriavtalet skulle ha varit klart 31 mars, men förhandlingarna inleds nu först den 1 oktober. Det gamla kollektivavtalet fortsätter att gälla till dess.

I Norge skulle löneförhandlingarna inom industrin påbörjats i mars, men på grund av coronapandemin sköts de upp till den 3 augusti. Den 20 augusti nåddes ett avtal som ger löneökningar på 1,7 procent totalt inom industrin för 2020. Avtalet kom strax innan 28 000 industriarbetare skulle tagits ut i strejk.

I Danmark diskuterades det om avtalsförhandlingarna skulle skjutas upp. När de inleddes, innan coronapandemin, såg det ljust ut för den danska ekonomin. Men arbetsgivarna och löntagarna kunde inte bli eniga om markant löneökningar för de lågavlönade och forligsmanden, den danske riksmedlaren, kopplades in. Han valde att fortsätta. Till sist slöts ett avtal i privat sektor som ger 7,5 danska kronor mer per timme över tre år för de lågavlönade. Danska pappor som arbetar inom industrin kan se fram till åtta veckors föräldraledighet som reserveras enbart för dem.  

Samlat sett verkar det som om coronaeffekten på löneförhandlingarna i Norden blivit mindre än förväntat. Det blev inga radikala ändringar, varken upp eller ned.