Pandemin stressar redan stressad Arbetsförmedling i Sverige

- Vi ser ett väldigt stort inflöde av arbetssökande till Arbetsförmedlingen. Det är ett jättetryck av antalet nyinskrivna som måste vara inskrivna för att få ersättning. Att hantera dem är därför prioritering nummer ett och de har det jättetufft ute i verksamheterna, säger Åsa Johansson, avdelningsordförande för ST-AF, den avdelning av fackföreningen ST som organiserar 6000 medarbetare. 

Det är det så kallade Januariavtalet som totalt ändrat villkoren för Arbetsförmedlingens arbete. Till det kommer utbrottet av Corona-viruset och mer än 100 000 nya inskrivna på Arbetsförmedlingen under mars och april som en följd av pandemin. 

Men det svåra läget för Arbetsförmedlingen börjar med valet 2018, som inte resulterade i en given majoritet. Månader av regeringsförhandlingar tog sin början. Först i januari 2019 gav Centern och Liberalerna sitt stöd till en rödgrön regering och till Stefan Löfven som statsminister.

Men stödet var inte gratis. De båda borgliga partier krävde en rad eftergifter från traditionell rödgrön politik och att reformera Arbetsförmedlingen i grunden var ett av villkoren. Arbetsförmedlingen kritiserades av C och L för ineffektivitet och kraven var att stora delar av arbetsuppgifterna skulle läggas ut på privata aktörer. Och det skulle gå fort. Redan 2020 skulle den nya organisationen sjösättas, vilket innebar att 4 500 personer varslades och 1600 sades upp redan under vårvintern 2019. Många valde att själva lämna och vid årsskiftet 2019/2020 hade 3 500 lämnat myndigheten. Av dem har cirka 350 återanställts, men i andra funktioner.

Digitalisering skulle frigöra tid

Många lokalkontor lades ner, eller fick färre resurser. Tanken var att mycket av det traditionella förmedlingsarbetet skulle kunna ske digitalt och på så sätt skulle tid frigöras för stöd till dem som står långt från arbetsmarknaden. Samtidigt delades hela myndigheten upp i tre stuprör. Den ena servar arbetsgivare som söker arbetskraft och den andra ger service till arbetslösa. Det tredje bedriver digitala tjänster och ger service till arbetssökande och arbetsgivare via telefon. 

En av de nya funktionera är det som kallas PDM, personligt distansmöte. Den kom till innan Januariavtalet som ett led i effektivisering av myndigheten. Meningen var att det första mötet skulle ske per telefon och vara i 60 minuter med tid för dokumentation och kartläggning av den arbetssökande. Först därefter skulle det vara möjligt att boka ett personligt möte. Så kom pandemin och antalet nyinskrivna exploderade. Fler behövdes snabbt kallas in till PDM.

 - Jag blev arbetsledd, eller beordrad, till PDM från en dag till en annan. Nu sitter vi med hörlurar på oss och hanterar nyinskrivna hela dagarna. Och vi har inte längre 60 minuter på oss per samtal, utan 30 minuter, berättar Susanne Pettersson-Graff, arbetsförmedlare i Östersund och anställd i myndigheten sedan 1997.

- På Arbetsförmedlingen finns det både en yttre och en inre osäkerhet, säger Susanne Pettersson-Graff, som genomför så kallade personliga distansmöten i snabbt tempo hela dagen - medan 400 - 500 personer står i telefonkö.

Hon arbetar halvtid på Arbetsförmedlingen och är ledamot i avdelningsstyrelsen för ST inom arbetsförmedlingen på den andra halvan. Hon berättar om en vardag som närmast kan liknas vid ett callcenter, där det förs statistik över avklarade samtal och där hon hela tiden ser att det finns fyra till femhundra människor som väntar på att komma fram.

Hundratals människor i telefonkö

- Från början var de nyinskrivna ofta från taxi- och besöksnäringen. Nu märker vi att fler akademiker skriver in sig. Många mår dåligt, men det finns inte mycket utrymme för tröst och stöd. Jag har en fördel som jobbat länge och har erfarenhet från en myndighet som är politiskt styrd, men jag hör från andra kolleger att de inte mår bra, säger Susanne Pettersson-Graff.

Hon beskriver arbetssituationen som att det sällan finns utrymme att återhämta sig eller tid för reflektion, utan samtalen pockar ständigt på. Som medarbetare går det att hålla ut om det finns en insikt om att det är tillfälligt, anser Susanne Pettersson-Graff. Men hon poängterar att ett av problemen med dagens läge är att organisationen inte hade återhämtat sig efter varsel, uppsägningar och omorganisation när pandemin slog till och antalet arbetslösa hastigt och kraftigt steg. Och ännu är reformarbetet av själva myndigheten inte klar utan ska fortsätta i åren som kommer. Det är också oklart hur den framtida budgeten ser ut och vilka pengar myndigheten kommer att ha att röra sig med.

Inre och yttre osäkerhet

- Organisationen höll på att byggas upp när pandemin kom, men vi visste ännu inte hur arbetsgrupperna skulle se ut och vilka resurser vi skulle få. Så kom Coronan och drabbade en myndighet som redan var i kris. Här finns idag både en inre och yttre osäkerhet, säger Susanne Pettersson-Graff. 

När verksamheten skars ner inom de delar av verksamheten som jobbar mot arbetsgivare och arbetssökande hade ännu inte de tekniska lösningar som skulle frigöra tid kommit på plats. Det betydde att den tänkta frigjorda tiden aldrig blev verklighet. 

- Digitalisering i sig är positivt, men det finns en övertro på att människor klarar sig med den. De som står långt från arbetsmarknaden gör det inte, men även de ”duktiga” arbetssökande kan behöva lite mänsklig handpåläggning, säger Susanne Pettersson-Graff.

 - Nedskärningarna av personal skulle balanseras upp av digitala system och självservice, men vi tycker att beslutsfattarna överskattat våra kunder. Om du är i kris, kanske du inte är så självgående. Verksamheten vid PDM är också hårt schemalagd med korta samtal. Det sliter också på personalen, som skulle önska att de kunde stötta mer, säger Åsa Johansson.

 En svårighet med den nya organisationen är också att de tre olika stuprören försvårar samarbete sinsemellan. Tidigare var det enklare att förstärka den del av verksamheten som behövde förstärkas. Det är svårare idag, eftersom varje enhet har egen budget och egna chefsstrukturer.

- Hade vi haft den gamla organisationen hade vi varit mindre sårbara. Tidigare kunde vi jobba mer ihop oavsett om vår inriktning var mot arbetsgivare eller arbetstagare, säger Susanne Pettersson-Graff.

Åsa Johansson arbetar framförallt på myndighetsnivå, men får mycket information både från tidigare kolleger och fackligt aktiva ute i verksamheterna. Hon ser att det finns en stor osäkerhet kring vart myndigheten är på väg, men också att förändringarna inom Arbetsförmedlingen slagit väldigt olika inom myndigheten. För huvudkontoret och de digitala verksamheterna kan utvecklingen kännas framåtriktande och positiv, medan de som arbetar direkt mot kunder och arbetsgivare varit föremål för större förändringar och fler nedskärningar.  I rollen som facklig ordförande måste hon finnas både för dem som gillar och för dem som ogillar läget. Det är tufft.

- Hur slitet ordet än är måste jag finna en balans mellan dem som tycker förändringen är ok och de som har det väldigt tufft. Jag försöker förmedla att vi gör det bästa vi kan ur fackligt perspektiv. Någon slags central arbetsförmedlingsfunktion kommer ju alltid att finnas, men det kommer inte att vara som förr att varje arbetssökande hade en arbetsförmedlare, säger Åsa Johansson.