Snøhetta vågar vara annorlunda och jämställda på samma gång

I den stora lokalen sitter de tätt tillsammans som en skolklass. Men det är olika åldrar, olika kön, olika yrken och olika nationaliteter vid sidan av varandra.

– Det är en medveten filosofi vi har att folk ska sitta blandat, säger Astrid Renata Van Veen.

– Här finns allt: Muslimer och amerikaner; bokhållare och en kock, skämtar Jim Dodson.

– Ibland är det de som arbetar med ett annat projekt och som sitter vid sidan av dig som kommer med de bästa idéerna för det du håller på med, säger Eli Synnervåg.

Alle tre är arkitekter på Norges mest framgångsrika arkitektkontor. Snøhetta ritade det stora biblioteket i Alexandria i Egypten. De håller på med att uppföra Oslos nya opera några stenkast längre bort i Bjørvika.

Eli Synnervåg, Astrid Renata Van Veen och Jim Dobson är tre av arkitekterna på Snøhetta.

World Trade Center

Nyligen vann de också uppdraget att teckna ett museum på tomten där World Trade Center i New York stod fram till 11 september 2001. Snøhetta hade bjudits in bland ett fåtal andra kända arkitektkontor för att förklara hur de skulle gripa sig an uppgiften.

Juryn lät sig övertygas inte bra av presentationen utan för att Snøhetta också i praktiken levde upp till de ideal man ville skulle genomsyra projektet.

– Men det har inte alltid gått så bra. 2003 var ett riktigt skitår. Vi deltog i 20 arkitekttävlingar och vann bara en, men fick inte det uppdraget heller, säger Jim Dodson.
De två andra ser också allvarliga ut.

– Det var när det såg som värst ut att ledningen beslöt att vi skulle flytta hit i augusti 2004, med allt vad det innebar av packning och extra arbete. Men i efterhand var det ett otroligt bra drag. Men det kunde gått till helvete! säger Eli
Synnervåg.

Umgås på alla plan

Istället bet alla ihop tänderna och satsade ännu hårdare.
Skrattet sitter annars löst. De första tio minuterna skrattar alla tre åt mina frågor när jag försöker få fram vad det är som gör Snøhetta till en så bra arbetsplats.

– Folk umgås på alla plan, säger Astrid.

– Jag tror inte du ska fördjupa dig i det, skämtar Eli.

– Vi är väldigt bra på att festa, fortsätter Jim.

Kaffet som pliktskyldigast satts fram i en termos förblir odrucket. Här har alla mycket på hjärtat. Samtidigt talas det inte i munnen på varandra.

– Ingen idé är för dum. Folk lyssnar till dig om du är erfaren eller färsk. Det gäller att ha tryggheten att säga det du vill. Om man inte kan lita på att folk lyssnar på dig, så håller du igen en del av dig själv, säger Astrid.

Snøhetta lever av idéer. Det som kännetecknar arkitektbyrån är att den vågar tänka otraditionellt. Som i tävlingen om ett nytt museum som ska hylla konstnären William Turner i Storbritannien. Då flyttade Snøhetta hela projektet till en annan tomt och föreslog en
byggnad som blev dubbelt så dyr. Ändå vann de uppdraget. Museet formades som ett stort segel, liggande i vattnet.

Ingen Snøhetta-profil

– Men vi önskar inte en ”Snøhetta-profil” på byggnaderna. Det skulle vara stigmatiserande, säger Astrid.
Jag ber henne förklara det närmare, eftersom de flesta företag idag är ute efter just det, en lätt igenkännbar profil.

– Det skulle lägga för stora begränsningar på oss. Vi vill ha det vi kallar ett ”självreglerat kaos”. Vi definierar vårt arbetsområde som en stor cylinder – innanför cylindern får du göra det du vill, så länge du inte hoppar utanför
väggarna.

En diskussion utbryter om var gränsen egentligen går och vad man egentligen inte får göra.

– Om du utnyttjar den friheten på bekostnad av andra, föreslår Eli. Snøhetta är ett kollektiv, där ingen äger en idé. Jämfört med andra arkitektkontor tjänar alla, även de äldre, mindre än vad de kunnat göra om de bara tänkte på sig själva. Lönerna sätts efter utbildningsår.

– Jag trodde att det skulle vara många spetsigare armbågar när jag började här, men de är helt frånvarande, säger Eli.

Lön på samma villkor

– En princip som skiljer oss från de utländska kontoren vi konkurrerar med är att vi inte utnyttjar studenter som arbetar gratis. Alla får lön på samma villkor, säger Astrid.
När Snøhetta vann uppdraget att rita operan var det nödvändigt att nästan fördubbla antalet anställda. Detta ledde till diskussioner hur ”flyten” skulle kunna behållas – kan 50 personer samarbeta lika bra som 25?
Studieresor, fester och en regel om att alla äter lunch samtidigt klockan tolv bidrog till att tillväxten blev vällyckad.

– Snøhetta har en otroligt stabil stab, nästan ingen vill sluta.

– Det är bara de som tar ut graviditetsledighet som försvinner – och de kommer tillbaka, säger Jim.

Men är inte risken stor för utbrändhet när man jobbar med så stora och spännande projekt. Hur går det när de anställdas medelålder blir högre?

– Det är ingen som får någon fjäder i hatten av att sitta här sent varje kväll. Ledningen uppmanar oss till att ha ett meningsfullt liv utanför kontoret också, säger Astrid.
Det betyder inte att arbetspressen inte tidvis kan vara mycket hög när ett projekt ska slutföras. Hur relevant är egentligen Snøhetta som exempel på en god
arbetsplats? Här får trots allt arkitekterna – om de ritar byggnader, planerar landskapet eller bestämmer interiörer – syssla med projekt som deras kollegor skulle offra sin vänstra hand för att få vara med?

Lika stor entusiasm

– Att vi trivs så bra beror nog till 50 procent på arbetsplatsen och till 50 procent på projekten, säger Jim.

– Vi skapar våra egna ambitioner. Det bästa för oss är inte de största projekten, utan de unika. Vi sysslar med skräddarsöm, säger Astrid.

När vi går runt i kontorslandskapet är entusiasmen lika hög hos de som jobbar med den nya järnvägsstationen vid Skøyen utanför Oslo, som opera-gänget.

– Att sätta ihop arbetsgrupperna på rätt sätt är väldigt viktigt. Det absolut sämsta alternativet är att låta samma gäng jobba med flera projekt efter varandra, säger Astrid Renata Van Veen.