Den elektroniska kusten

Vi sitter på Michrotech Innovation i Horten. En kuvös för nya företag. Ett samarbetsprojekt mellan högskolan i Vestfold, kommunen och företagen längs ”den elektroniska kusten”. Jan Eric leder företaget. Thomas Brekke är näringslivschef i kommunen och sitter i styrelsen. De ser på varandra. Idag är det Thomas som tar historien. 

Alla framgångsrika regioner har en historia. För Horten var det kustens form som skapade framtiden. När Norge lösrev sig från Danmark 1814, bara för att finna sig i famnen till Sverige ett halvt år senare, ville unionskungen Karl Johan bygga upp en kraftfull norsk flotta. Marinen fick sin bas i Horten. Det skedde i en teknisk brytningstid, då seglen förlorade kampen mot propellern. Redan 1855 etablerades en teknisk skola i staden. 

Marinen ställde krav

- Marinen utmanade det lokala näringslivet. Den ställde tuffa krav till industrin, säger Thomas Brekke. 

Vi hoppar snabbt fram till andra världskriget, då tyska ubåtar var ett stort hot för den allierade flottan. Att kunna navigera under vattnet genom att skicka ut ljudsignaler och fånga upp ekot, så kallad sonarteknologi, blev livsviktigt.

- Efter kriget var det mycket forskning som skulle industrialiseras. Horten blev, tillsammans med Kongsberg, det miltärteknologiska centrum. 

Varje innovativ region har sina hjältar. Ofta har de studerat i Nordamerika. Där har de glömt Jantelagen och fått tron på att det går att bygga upp något. Som Olav Stavik, som kom tillbaka till Norge på 60-talet, full av idéer. Mikroteknologi var framtiden hävdade han, och startade företaget Vingtor. 

- Man måste inte ha studerat i USA. Sverre Horntvedt som startade Sensonor, hade inte gjort det. Men man måste tro att det går att uträtta något, preciserar Jan Eric Elleri. 

Stavik var på jakt efter en industriell miljö. I Horten, tio mil sydväst om Oslo, var kommunen lyhörd. Där såg man med oro på att marinen 1963 hade beslutat att flytta sin huvudbas till Bergen istället. 

Elleri och Brekke ger sig ut i ett försök att förklara mikroteknologin. Jovisst, det handlar om elektroniska kretskort som så mycket annat idag. I Horten blev man experter på att använda dem till sensorer. Små grejor som till exempel mäter farten och som kan utlösa en krockkudde om en bil kolliderar. Sensorer som kan placeras inuti ett hjul som roterar som en ilsken torktumlare där det studsar fram i 40 graders värme eller 40 graders kyla. Ändå ska sensoren fungera felfritt.

Kiselbrickan bara en del av kostnaden

En illustration letas fram från en Powerpointpresentation, som visar att kiselbrickan bara står för 10-20 procent av kostnaden för den färdiga produkten. 15-25 procent av pengarna går till mätning, tester, och kalibrering. Till 55-75 procent handlar det om att integrera mikroelektroniken i ett system som packas in på rätt sätt. 

- I Horten finns det en klunga av underleverantörer som kan arbeta med plast, som vet hur man utvecklar prototyper, säger Thomas Brekke. 

Snart är vi framme vid lanseringen av Horten som den elektroniska kusten. Platsen där sensorteknologin sprider sig såväl till satelliter i världsrymden, som in i människokroppen. Till Den Nationella Mikroteknologisatsningen, där målet är att bli ledande i Europa på industrialisering av mikrosystem. 

Men först måste vi igenom några kriser också. Som 1986 då varvet i Horten lades ned och 2 000 personer blev arbetslösa. Eller som för några år sedan när lokomotivet i satsningen, Sensonor, förlorade greppet om marknaden för kraschsensorer. Kriser som tvingar ut folk från trygga företag och som gör att kunskaper och personer sprids till nya verksamheter. Kriser som tvingar fram samarbete och nya satsningar. 

- Men i en sådan situation är det viktigt att det finns något att spela på sedan tidigare, säger Thomas Brekke. 

Värnar för mycket om idékläckarna

- I Norge är det allt för ofta den som har idén som försöker skapa företaget. Vi värnar för mycket om idékläckarna här. Därför har vi näringsutvecklingsfonder med famnen full av små bebisar som är söta och små - men som inte blir till några lokomotiv, fortsätter Jan Eric Elleri och riktigt svänger sig bland metaforerna. I efterhand kan det verka som utvecklingen från kuvösen till det industriella lokomotivet gick på räls. Men då glömmer man alla försök som spårade ur. 

- Vi lever i en kaossituation. Det går aldrig att kopiera en innovation, säger Thomas Brekke.