Snøhvit – samarbete på Nordkalotten

– Vi har sökt efter svetsare på hela Nordkalotten, men har inte funnit tillräckligt många. Så nu har vi fått besked om att leta efter ryska svetsare också, säger Jan Ivar Kjellmo, på arbetsförmedlingen i Alta.

Alta Aetat har fått huvudansvaret för att spåra upp arbetskraften som behövs för att bygga den första norska anläggningen för att frysa ned naturgas för export med fartyg. På Aetats kontor står pärmarna tätt med de olika yrkesgrupper som behövs.

Jan Ivar Kjellmo, med några av pärmarna med arbetssökande.

Alta ligger 15 mil från Hammerfest och märker redan en positiv effekt.

– Ett hundratal Altabor har fått jobb tack vare Snøhvit. Men det är inte bara att skicka dit arbetslösa fiskare. Alla svetsare måste genomgå en kurs och klara av hårda prov innan de godkänns.

Sammanlagt behövs det 360 svetsare. I resten av Norden förknippas Alta med kraftverksbygget i början av 80-talet.

600 poliser bar bort tusen demonstranter som länkat sig fast i 40 minusgrader för att försöka förhindra att älven skulle dämmas upp. Men kraftverket kan också fungera som en måttstock för Snøhvit – och en tankeställare hur globaliseringen tilltagit.

En hel generation norrmän lärde sig att räkna energi i ”Altakraftverk” (625 GWh per år, eller el för 30 000 personer). Kraftverket kostade 1,1 miljarder kronor. Det byggdes på fem år av 200 arbetare. Snøhvit är en investering på 45 miljarder kronor.

Gasen förs in med rörledningar till Melkøya utanför Hammerfest. Där fryses den ned till –163 grader. Den kallas då för LNG, eller flytande naturgas, och kan fraktas på fartyg. Energin som exporteras motsvarar 88 Altakraftverk varje år.

Arvid Thors från Porsgrunn i Norge står framför rörledningarna där naturgasen från Snøhvitfältet når fram till Melkøya.

Medan kraftverket till mer än 90 procent byggdes av norska entreprenörer och skulle producera för en inhemsk marknad byggs Snøhvit uteslutande för export.

Den norska andelen av kontrakten är bara 40 procent. Det har delvis med tekniken att göra. Men det handlar också om konkurrensen från utlandet. Aker Kvaerner Rosenberg verft i Stavanger hade hoppats få bygga frysanläggningen. Men det förlorade mot spanska Dragados, vars anbud var 50 procent lägre. Anläggningen byggs färdigt i Spanien och fraktas sedan på en pråm till Hammerfest. Ett beslut har redan fattats om att lägga ned varvet i Stavanger. Men inte allt jobb kan göras utomlands.

När Stortinget godkände Snøhvit i mars 2002 var det på toppen av en högkonjunktur. Arbetsmarknaden var väldigt pressad och därför bad man arbetsförmedlingarna i Luleå och Rovaniemi om hjälp.

– Vi fick höra att det bara fanns 200–250 byggarbetare i Finnmark och att behovet var minst tusen, säger Jaakko Ekorre, på arbetsförmedlingen i Luleå.

Intresset för Snøhvit blev enormt. Arbetslösheten är hög både i Norrbotten och i synnerhet i finska Lappland, där den är hela 18 procent. 15 000 personer registrerade sig genom den speciella nätsida som upprättades. Av dessa var det 5 000 svenskar och 4000 finnar. Resten var norrmän. Men hittills har inte särskilt många från utlandet fått jobb.

– Jag har fått mycket skäll. Ambitionerna i finska Lappland var mycket, mycket högre, säger Sverre Kojedal, informationschef på Statoil, som har ansvaret för projektet.
Han förklarar att arbetslösheten i Norge ökat mycket snabbt, speciellt i Finnmark. Men det var också en del kommunikationssvikt:

– I medierna framställdes det som om det var 5 000 som skulle arbeta på Snøhvit samtidigt, men det är summan för hur många som kommer att ha jobbat där när allt är färdigbyggt.

Hanne Jakobsen i mitten är personalchef på byggbolaget NCC. Hon får beröm av den norska arbetsförmedlingen för det goda samarbetet.

I stället för finnar och svenskar kom det till en början danskar och islänningar. Skälet är att danska AFS-Phil fick uppdraget att plana ut Melkøya. Entreprenören använde i första hand sin egen arbetskraft. När svenska NCC i sommar byggde betongtankarna där gasen ska lagras, användes ett 50-tal svenskar.

– Vi får god kontakt med de nordiska entreprenörerna, men det är svårt med de som kommer från andra länder. Vi bara ser dem gå omkring i svarta kostymer och lackskor, säger Jan Ivar Kjellmo.

Kanske tron på att byggarbetare i Luleå skulle ha en fördel jämfört med byggarbetare på andra platser inte var helt realistisk.

– Det är 85 mil att köra från Luleå till Hammerfest. När jag var där i maj var det på vippen att vägen stängdes på grund av snön. Om vi ska flyga måste vi till Oslo först.

Det finns inga tvärförbindelser. För arbetskraften i finska Lappland är det en annan barriär. Det är en del av landet där det nästan bara talas finska.

Kunskaperna i engelska är inte heller tillräckligt bra för att klara säkerhetskraven.

– Enligt mina beräkningar är det 70–80 finländare som fått jobb hittills, säger Krister Jansson, som leder det kontor som FINPRO, den finska motsvarigheten till Exportrådet, etablerat i Hammerfest speciellt med tanke på Snøhvit-projektet – men också de många lokala byggprojekten i kölvattnet.

– Men de finska byggföretagen har inte ens försökt att få ett av huvudkontrakten på Snøhvit.

Inte heller finns de bland de stora underleverantörerna, utan det är först i det tredje ledet som de finska företagen kommer.

Det är stora dimensioner. Här putsas en skarv på de stora vattenrören som går in till kylanläggningen

– Ett problem är att de norska företagen som får kontrakt redan har sitt nätverk av underleverantörer. När de kommer hit följer hela nätverket med.

Hammerfest är en stad med 9500 invånare. Även om det var en del miljöprotester innan bygget sattes igång handlade även dessa om de globala effekterna – lokalt är det ingen som tar skada av de koldioxidutsläpp projektet medför.
Miljögrupperna är också rädda för att Snøhvit blir det första steget mot en allt större petroleumsverksamhet, med de risker det kan medföra för fisket om det blir oljekatastrofer.

Redan dimensioneras det för en lika stor kylanläggning
på Melkøya som den som håller på att byggas. På den norska sidan av Barents hav har det ännu inte hittats olja, men på rysk sida har flera fynd gjorts. För Hammerfest gällde det att vara först, inte bara för Snøhvits skull, utan för att bli det regionala centret för hela olje- och gasverksamheten i Finnmark.

De flesta vi möter i staden är positiva till utvecklingen. Omsättningen i färghandlarna och restauranger har ökat med en tredjedel. Det finns en ny optimism. Den mest negativa följden – för de som ska köpa – är att fastighetspriserna skjutit i höjden.

Lene Olsen och Lena Fredheim är ute och går med boxern Trude på toppen av utsiktspunkten ovanför Hammerfest.

– Vi har inte sett något positivt än så länge. Ett studentrum som brukade kosta 3000 kronor kostar 10 000 kronor nu, säger Lene Olsen.

Kristian Johansen på Aetat Hammerfest tar självkritik:

– Pressen på bostadsmarknaden kom tidigare än beräknat och det har gjorts för lite i förväg för att undvika det. En del av de vi rekryterar och som får jobb klarar inte av att skaffa någon stans att bo och måste därför tacka nej. Men när 70 procent av alla lediga jobb i Finnmark finns i Hammerfest måste väl ändå en arbetsförmedlare vara nöjd och arbetslösheten ha pressats nästan till nollpunkten? Fullt så enkelt är det inte. Idag är det 1,7 procents arbetslöshet i själva Hammerfest, mot över fyra procent innan Snøhvit sattes igång.

– Det fortsätter att sjunka, men samtidigt flyttar det in nya folk där mannen har fått jobb på Snøhvit, men där kvinnan också söker jobb och registrerar sig som arbetslös.

Irja Jaukkajärvi lockades till fiskeindustrin från Uleåborg, och har redan bott där i 16 år. Nu arbetar hon på en  skolbespisning.
-Det är ingen nackdel att vara finsk i Hammerfest, säger hon.