Sverige – genom lånade glasögon

“Med vårt västra grannland som förebild” hette statsvetaren Lauri Karvonens doktorsavhandling för en del år sedan. Där visades hur självklart svensk välfärdspolitik stod som modell för idel reformer i Finland.

Vi svenskar – företrädda av den evigt statsbärande socialdemokratin – såg oss gärna i rollerna som de avundsvärda och efterföljansvärda i den nordiska gemenskapen.

Det var då det.

Idag tävlar Sverige och Finland om jumboplatsen i nordiska välfärdsligan (mätt i BNP per invånare). Världen har vidgats, men finländarna har snabbare tagit det till sig än svenskarna. Båda folken har problem med sysselsättningen och arbetsmarknaden – liksom alla folk, förstås men av de två är finländarnas problem störst. Nästan en tredjedel av medborgarna i arbetsför ålder står utanför arbetsmarknaden.

Arbetslösheten mellan åtta-nio procent visar att Finland skiljer ut sig från hela övriga Norden. Samidigt driver globaliseringen fram fler företagsutflyttningar och jobben blir inte fler. Vid årsskiftet sänks företagsskatterna en liten aning. De lär inte hjälpa mycket. I vintras tillsatte regeringen en stor utredning om Finlands konkurrenskraft i den internationaliserade ekonomin. Den fick först tid till november 2005, men tvingade nu brådstörtat lägga fram besked redan i början av november 2004.

Det belärande för mig är iakttagelsen att Finland numera inte är beroende av att först ta reda på ”hur svenskarna gör”.

Då det gäller sysselsättningen är Danmark intressantast, både i allmänna debatten och i regeringen. Varför? Svensk arbetsmarknad med sina regleringar kring anställningstryggheten för vikarier och projektanställda och sina många deltidsarbetande är egentligen artfrämmande för Finland. Danmarks lösare villkor är mer likt. Den högre rörligheten på dansk arbetsmarknad, stöttad av generösa arbetslöshetsersättningar (90 procent) tycks ge resultat. Folk vågar ta risken att byta jobb, kanske med en tids arbetslöshet däremellan.

Kan Finland ta efter? Det är frågan. Förmodligen är företagsklimat, löntagarmentalitet och näringslivets struktur så olika i de två länderna att det inte låter sig göras i en handvändning. Men det avgörande ligger på ett annat plan; att exemplet Sveriges devalverats.

Ifrån Helsingfors ser jag det tydligare; den stegrade svenska osäkerheten på reformpolitikens områden. Över allt känns den; är sänkta spritskatter metoden för att behålla jobb och inkomster inom alkoholindustrin i Sverige, kan ökade skatteavdrag för köp av hushållstjänster hos privatfamiljer skapa fler arbeten och göra svarta jobb vita? Är ”sabbatsår” i arbetslivet något att satsa på?

Frågor vi svenskar diskuterat på senare år, men ängsligt är det nu vi som blickar mot Finland eller Danmark efter argument. Mer sällan tvärtom. Sedan jag flyttade till Finland har jag fått för mig att detta är vårt svenska dilemma. Betraktar jag mitt eget fosterland genom glasögonen jag för en stund lånat av grannen syns problemet så tydligt. Att se sina egna proportioner. Ska det vara så svårt för oss svenskar?